Jag saknar ridningen så sjukt. Så många år, sen ger jag bara upp det. Skäms lite över mig själv.. Alla vänner jag fått, alla gånger jag suttit på akuten med rid-skador (8 för att vara exakt), alla gånger jag kännt kicken av att ramla av en ponny (54 för att vara exakt), alla stunder jag mått piss och gått till stallet och fått så mycket stöd, alla stunder jag flygit över hinder, galopperat som en galning på åkrar, blivit skriken eller berömd av ridlärare, kännt mig stolt över att jag lycktas forma en häst så bra, alla gånger jag fått mig en bästavän på fyra ben. Jag kommer ALLTID vara en stolt hästtjej.